Samhälle

Vi har tyvärr inte tid att umgås

av Fredrik Lindström

Vi svenskar tycker oss vara ett öppet och modernt folk, ändå misslyckas vi så kapitalt med integrationen. Varför är det så? I en artikelserie försöker Fredrik Lindström reda ut frågan.

 

Del IV: Stresstest på självständigheten

En gång häromåret dök en tanke upp i mitt huvud: Tänk om jag egentligen inte har valt min livsbana själv, som jag tror? Tänk om jag anpassar mig efter min tid och dess krav lika mycket som en medeltida människa gjorde, när hon bad, vallfärdade och levde hela sitt liv för att behaga Gud? Jag är individualist, det vill säga en sådan som väljer själv. Men kan jag vara säker på att jag valt själv att vara det? Tänk om jag inte är ett dugg mer ”min egen” utan är lika underkastad min kultur som alla andra i världen?

Inga är mer individualister än vi svenskar. ”Att vara svensk innebär att sträva efter självständighet, frihet och individuellt självförverkligande på bekostnad av gemenskap, intimitet och traditionella värderingar”, skrev nationalekonomen  Anita du Rietz i en jämställdhetsutredning häromåret. Jaha, minsann! Vi är väldigt ovana vid att ens prata om kostnader för vårt sätt att tänka. Finns det sådana? Om vi dagligen offrar intimitet och gemenskap, borde vi inte sakna sådant?

Vi uppfattar oss också som modernare och friare än de flesta människor från andra kulturer. Oftast är det bara positivt, men det kan naturligtvis också vara ett problem i integrationssammanhang. Det som i andra länder utgör en trygghet – familj och vänner – anses hos oss som någonting som fråntar oss vår frihet och vår möjlighet att propagera vår självständighet. I andra länder bor man kvar hemma mycket längre, eller bor kollektivt med vänner, fram till den dag då man själv ska bilda familj. Familjen är basen i de flesta kulturer, men då inte i den inskränkta betydelsen kärnfamilj, utan det handlar snarast om ”släkten” med vår terminologi. Och den är betydelsefull, för den är en del av identiteten, på ett helt annat sätt än i Sverige. Det är här vi kanske allra tydligast skiljer oss från omvärlden.

Det är ett evigt pusslande att få ihop en tid då alla kan träffas.

Hos oss samlas även den närmsta familjen ofta endast 3–4 gånger om året. Kanske på jul, påsk, födelsedagar och någon gång under sommarledigheten. En sådan familjerelation innebär i Sverige inte nödvändigtvis att relationerna är dåliga, utan bara att man kanske är utspridd på olika orter i landet eller att alla ju har fullt upp med sitt hela tiden. ”Jag skulle jättegärna vilja ses, men jag har så mycket på jobbet den här veckan.”

Samma sak gäller med vännerna. Det är ett evigt pusslande att få ihop en tid då alla kan träffas. För våra liv överlappar så sällan. Vi är solitärer, där varje enskild individs outlook-kalender måste pusslas in i det kollektiva schemat. Kan vi ens ta in fler i våra liv? Hur ska vi få tid med det? Vi måste ju träna, hämta barn på dagis, baka bröd på söndagar, se den där nya säsongen av Game of Thrones … Och framför allt måste vi göra det där som tar så oerhört mycket tid, och som knappt lämnar någon tid över för annat – vi måste styra vårt livsprojekt, förverkliga oss själva.

 

Om vi har svårt att få plats med våra närmaste i våra liv, hur ska vi då kunna bygga relationer med folk från andra delar av världen? I Sverige kan man nästan bara bygga relationer mellan individer, men många studier visar att integration ofta måste ske på gruppnivå: till exempel familjer, vän- eller intressekretsar som bygger upp kontakter mellan varandra. Då blir stegen kortare, processerna mer omärkliga, smidiga.

De gruppnivåerna saknas ofta hos oss – och har i stället ersatts av staten, av så kallad statsindividualism. Vi kan förklara begreppet genom att jämföra det med lagerförsäljning. Grunden i den är, enkelt uttryck, att staten tar över ett antal funktioner och ansvar som annars ligger i en människas närmsta omgivning. Man effektiviserar och hoppar helt enkelt över en del av mellanleden – precis som i lagerförsäljning. Där säljer man direkt från fabriken till kunden och bägge vinner på det, i statsindividualismen gör individen och staten upp direkt med varandra, man ”förenklar” då och skippar de skyddsnät som man är mer eller mindre beroende av i de flesta mer traditionella kulturer. Dessa är då i första hand släkt och familj, i andra hand grannar, därefter kanske yrkeskollegor, församlingsmedlemmar, folk i trakten eller andra på något sätt likasinnade. Det är till dem som de flesta i världen går om de har problem, psykiska besvär, sorg, känner sig hotade, diskriminerade, vanärade, behöver låna pengar eller vad det nu kan vara.

I den svenska modellen vänder man sig i stället direkt till staten och får till exempel krishantering, juridisk upprättelse eller studielån. Staten har alltså hjälpt oss att bli självständigare, bryta oss loss från tyngande traditioner och familjeband. Rent juridiskt har man med hjälp av den tämligen unika svenska särbeskattningen (”individuell beskattning”, i stället för att beskatta familjer) bänt loss familjemedlemmarna från varandra och låtit dem eller tvingat dem bli egna individer, beroende på hur man nu ser på saken.

 

Jul, påsk och kanske någon födelsedag. Många har inte tid för mer umgänge med familjen. Foto: IBL

 

Det innebär att när man kommer hit från andra delar av världen så har vi i princip lagstiftat bort en stor del av det som själva tryggheten och identifikationen är uppbyggd kring. Den familj du så starkt identifierar dig med finns inte längre – åtminstone inte i juridisk mening! Det är självklart bra att svensk lag gör det omöjligt (eller åtminstone försvårar) för den patriark som vill bestämma över sina vuxna barns liv till exempel vem de ska gifta sig med. Frågan är bara på vilket sätt vi kan kompensera dem för den trygghet som vi, om än med de bästa argument i världen, bokstavligen rycker ur händerna på dem?

Kanske är det också en illusion att vi blivit självständigare när vi befriats från släktens tryck och bojor. Är inte vi lika beroende av staten som man i andra kulturer är av sina medmänniskor? Den har ju tagit över mycket av det ansvar som tidigare legat på släkt och vänner, men på samma sätt som dessa kräver den något tillbaka. Staten vill att du ska vara individualist, eftersom det är mycket lättare att genomföra politiska reformer i ett land där människorna är splittrade och inte ingår i starka grupperingar. Vi går med på detta för att vi tjänar på det i andra ändan, får större val- och karriärsmöjligheter. Det är en del av det svenska framgångsundret!

Till skillnad från andra kulturer är vår modell mycket mer asocial.

Vi är alltså friare, självständigare i ena ändan, men mer beroende i den andra. Men till skillnad från andra kulturer är vår modell mycket mer asocial eftersom den inte bygger på mellanmänskliga relationer: vi vänjer oss vid att vi inte är ansvariga för annat än oss själva, och utgår ifrån att allt annat omkring oss handhas av myndigheter, expertis eller andra auktoriteter. Integration, angår det oss? Finns det inte en myndighet som sköter om sådant?

Det är ju dessutom påfallande hur människor som har så mycket trygghet från staten bakom sig ändå kan vara så otrygga, hur så självständiga människor ändå kan vara så osjälvständiga. Ju mer generös vår stat är, desto mindre generösa är vi som individer. Vi blir gnetigare och gnetigare med vilka vi kan umgås med. Man vill ju inte riskera att förknippas med någon människa som inte står för samma (ofta väldigt flyktiga) värderingar som man själv. Någon som handlar i ”fel” butiker, bor på ”fel” ställe, har en konstig frisyr, eller något annat som inte passar in i vår sociala mall.

Det är som om vi vill vänta på att invandrarna först ska bli ordentligt försvenskade innan vi vågar umgås med dem. Det är ju ett fulländat moment 22, eftersom de aldrig kommer in i vårt samhälle utan vår medverkan. Integration grundar sig i en öppenhet i samhället och en social interaktion där människor kan komma varandra nära. Och kanske är till och med den svenska modellen med statsindividualismen så pass extrem, att de flesta kontakter med den omgivande världen alltid kommer att uppfattas som lite av ett hot mot den.

Varje möte med människor från andra kulturer, folk som visar öppenhet, intimitet, glädje och mänsklig trygghet – utan att detta är baserat på vare sig modetrender, social status eller statlig uppbackning – måste innebära ett slags provokation för en svensk. Finns det andra sätt att leva på? Andra typer av värderingar att basera sina val i livet på? Borde jag reflektera över mig själv och min kultur på ett annat plan? Det kanske finns andra former av självständighet att söka? Kanske ser inte alla familj och vänner som ett beroendeskap, utan som en social tillgång?

Integrationsproblematiken kan mycket väl vara ett stresstest på vår individualistiska livsstil. En av förklaringarna till vår passivitet är kanske att vi riskerar att få reda på att allt är ett nollsummespel, att vi bara omfördelat beroendet lite mer rationellt, men ändå inte är ett dugg mer självständiga än några andra på jorden!

 

Fotnot: Detta är del 4 i en artikelserie som löper under hösten/vintern i Vi.

 

Text: Fredrik Lindström

 

Publicerat i Tidningen Vi, januari 2018

 

 

 

 

KOMMENTAR

Vänskapen är djup – eller inte alls

Författaren Lena Andersson synar Fredrik Lindströms resonemang.

Jag känner inte igen att vi svenskar skulle utmärka oss för att rata människor på grundval av deras frisyrer, status eller bostadsorter. Det låter som något man ser i satirer om överklassen. Däremot känner jag igen att vänskap är djupgående eller inte alls, och bygger på stark värdegemenskap.

Vänskapen är förtätad och tjock, inte lös och tunn. I annat fall är man bekanta.

En sådan vänskap kan inte uppstå utan att man delar avgörande erfarenheter eller förstår varandras kulturella referenser. Man behöver förstå vilka de personer man talar om är och hur deras beteende ska tolkas. Annars blir samtalet uttunnat och är inte värt tiden och engagemanget.

Vad som är orsak och verkan är svårt att veta säkert. Men möjligen är denna idé om vänskap och umgänge, ifall den är generell, en följd av statsindividualismen. Svenskarna gjordes fria från det existentiella beroendets band och kunde ägna sig helt åt sitt välbefinnande. Vänskap var till för personlig utveckling, inte för att klara sig i nöd eller ha ett sammanhang att ingå i. Nöden tog staten hand om. Sammanhanget ombesörjdes av det skattesubventionerade föreningslivet.

Till detta ska läggas en infrastruktur utan naturliga samlingsplatser. Det är inte regel i Sverige att man går till kafét eller kvarters-krogen trygg i förvissningen om att någon kompis alltid sitter där; ett liv med fasta rutiner av det slaget hör inte samman med rörlighet, självförverkligande och att hänga med i det nya.

Vi byggde trevliga, rymliga bostäder så att folk kunde trivas hemma i stället för att samlas på torget eller på krogen, där dessutom fördärvet alltid ligger i bakhåll.

Att komma infödingarna in på livet med en sådan struktur är inte lätt.

 

Text: Lena Andersson

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar