Reportage

Virtuell snedtänding

av Helena Gustavsson

För vissa har internet blivit en guldgruva, för andra ett elektroniskt heroin. Under 2014 zoomar filmbranschen in på hur den virtuella och den verkliga världen allt mer smälter samman.

”Jag trodde vi skulle till Ryssland och åka skidor.”
Sextonåriga Hope lägger pannan mot bordsskivan. Han har ont, säger han. Ångest. Han gråter.

Hope lurades av sin far att tro att familjen skulle på skidsemester i grannlandet men nu befinner han sig på en militärliknande anläggning utanför Beijing. Ett avprogrammeringsläger för internetberoende.
Dokumentärfilmen Web junkie, regisserad av de israeliska regissörerna Shosh Shlam och Hilla Medalia, kretsar kring Hope och två andra kinesiska pojkar som lägger så mycket tid på att spela dataspel online att deras familjer beslutat sig för att ingripa. En av pojkarna berättar stolt att han spelat flera dygn i sträck. Föräldrarna hoppas att tre månader av gruppterapi, lumpendisciplin och medicinering ska hjälpa dem att tillfriskna.
Det går inte riktigt som de tänkt sig. Under terapin framkommer det att familjerelationerna är minst sagt ansträngda, och nätberoendet bara är en del av problemet.

Kina var det första landet i världen att klassa internetberoende som en sjukdom. De senaste tio åren har det öppnats hundratal avvänjningskliniker, många i samma militäriska anda som lägret i Web junkie. Hade Hope och de andra skrivits in för fem år sedan hade elchocker kanske varit en del av terapin, men detta förbjöds för några år sedan.
Professor Tao, psykiatrikern som driver kliniken, är övertygad om att behandling är nödvändigt. Han jämför beroendet av internet med starka droger.
”Vi kallar det elektroniskt heroin. Effekten är liknande”, säger han i filmen.
Web junkie hade premiär på den amerikanska filmfestivalen Sundance i januari, visades på Göteborgs filmfestival och har nyligen köpts in av SVT, där den kommer att visas senare under året.
En annan dokumentär som också hade världspremiär på Sundance är Love child av den amerikanska regissören Valerie Veatch. Dokumentären berättar historien om den tre månader gamla babyn Sarang (”kärlek” på koreanska) som 2009 svalt ihjäl medan föräldrarna spelade onlinespel på ett ”PC bang”, ett internetkafé, i närheten. Paret lämnade sitt barn ensamt hemma i närmare tio timmar medan de ägnade sig åt Prius, ett spel som, ironiskt nog, bland annat går ut på att ta hand om ett virtuellt barn.
I Sydkorea, som sägs vara världens mest uppkopplade land, får varje år runt två miljoner människor psykologhjälp eller annan rådgivning för att minska sitt datorspelande. Landet satsar också på att lära små barn att inte överanvända internet.
Även i Sverige finns numera hjälp att få för den som lägger för mycket tid och energi på onlinespelande, facebookande, Hemnettittande eller evighetsgooglande. Därmed inte sagt att ”internetberoende” är en oproblematisk term. Begreppet internetberoende, en diagnos som inte är godkänd av Socialstyrelsen, har debatterats flitigt i Sverige under 2014. De forskare som stödjer en sjukdomsklassning menar att de kickar människor får av internetanvändande kan ge upphov till tvångsmässiga beteenden liknande de som kommer från ett kemiskt beroende. Kritikerna menar att detta är humbug. Internetberoende är enligt dem en hittepådiagnos som skrupelfria terapientreprenörer kan tjäna grova pengar på.
Oavsett om internetnärvaro i stora mängder är att se som en sjukdom eller inte blir våra liv allt mer hoptvinnade med det virtuella. Det märks även på filmduken. Ickedokumentära filmer som skildrat vårt ökade teknikfokus har ofta ägnat sig åt jakten på kärlek och sex. I David Cronenbergs klassiker Videodrome (1983) var vhs-kassetten en drog stark nog att få James Woods att tappa kontrollen. I förra årets Sundance-succé Don Jon handlade det om internetporr och om att våga släppa verkliga människor nära inpå. En av årets mest omtalade filmer är Her i vilken Joaquin Phoenix, i en inte allt för avlägsen framtid, inleder ett förhållande med sitt operativsystem.

Det amerikanska paret Austin and Beccy Craig, huvudpersoner i den kommande dokumentären Life on bitcoin, hade redan hittat kärleken offline när de gav sig ut på sin smekmånad. De gjorde resan till ett socialt experiment genom att bara handla med bitcoin, en digital valuta som ibland kallas ”digitalt guld”.
Efter en biltur från Utah till New York flög paret till Stockholm där de hälsade på KNC Miners, det svenska företag som tjänat en halv miljard på att bygga en ”bitcoingruva”, serverhallar för bitcointillverkning utanför Boden.

 

Text: Helena Gustavsson
Illustration: Andreas Bennwik

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar