Litteratur

Vi:s Litteraturpris till Anneli Jordahl

av Peter Fröberg Idling

Läsandet går före skrivandet för Anneli Jordahl. Men det är förstås för sitt författarskap hon får Vi:s Litteraturpris 2016. Uppslukande och oförutsägbar”, tycker juryn om Jordahls senaste roman Som hundarna i Lafayette Park.

Man kan givetvis befinna sig lite var som helst när bud om ett litterärt pris kommer. När Anneli Jordahl i höstas fick besked om att hon tilldelats Ivar Lo-priset låg hon däckad i influensa och försökte först avfärda juryordföranden i tron att det var en telefonförsäljare. Dagen efter inställde sig osäkerheten, hade hon feberyrat ihop samtalet?

Fullt så dramatiskt är det inte när vi ringer för att meddela att hon är 2016 års mottagare av Tidningen Vi:s Litteraturpris. Då sitter hon i stället hos frisören och får lägga band på känslorna, eftersom priset inte ska offentliggöras förrän senare.

– Jag är så väldigt glad! viskar hon och tillägger: Tidningen Vi har ju funnits med hela livet.

Huvudpersonen i romanen hon prisas för, Som hundarna i Lafayette Park, heter Jeanette, förtidspensionerad från hemtjänsten och en av dem som livet har gått rätt bryskt fram med, men också en rättfram person med stor intellektuell nyfikenhet. Hon bor på landet med hunden Boris, uppkallad efter maken som har omkommit på sin arbetsplats. Han hade med åren blivit en vrång typ, men saknaden är ändå kompakt. Som en upprorisk del av sorgearbetet samlar Jeanette uppgifter om andra dödsfall på arbetsplatser, som inte heller uppmärksammas i tidningarna. I en dokumentärfilm om den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen ser hon sedan paralleller; även de behandlades som andra klassens människor, i livet liksom döden. Jeanettes dotter uppmuntrar moderns nya intresse och bjuder henne till ett seminarium i San Francisco, där hon ska få lyssna till Angela Davis. Väl hemma ställs hennes egen moral på prov, då en hemlös pojke bosatt sig i hennes redskapsskjul. Hon som alltid uppfattat sig stå i underläge, har med ens möjlighet, ett ansvar, att bistå någon som har det sämre – men som kanske inte förmår att ta emot hjälp.

Jag har nog levt mer i fiktiva världar än i den verkliga.

När man ska ta sig an Anneli Jordahls hela författarskap, är det frestande att börja dra i den röda tråd som stavas klass och som lyser så tydlig i den senaste boken. När vi möts i hennes Sigtunahem, en stipendiebostad där författare som Erik Beckman och Lars och Carin Ardelius tidigare har bott, säger hon med ett snett leende att hon ju brukar kallas ”Fru Klass”. Etiketten hänger med från 2003, sedan den i det närmaste ikoniska reportageboken Klass – är du fin nog?

– Det var en helt liten bok, med vad som då ansågs vara ett mossigt ämne. Jag blev helt paff över genomslaget. Det kommer fortfarande fram folk och vill tacka för den boken. Om jag har uträttat något som betyder något, så är det nog den.

 

anneli-jordahl-02-tidningen-vi-02-2017

 

Samtidigt tycker hon att förståelsen av hennes författarskap blir begränsad om allt ska handla om klass. Hon känner sig lika engagerad i feministiska frågor. Men kanske innebar uppväxten en särskild lyhördhet för just klasstillhörighet? Hennes mor blev gravid som 17-åring, men relationen med fadern bröts. Modern arbetade i kök, medan rastlösheten rev i henne.

– Min mamma hoppades alltid att livet skulle vara bättre i en annan kommun, men det var det ju inte. När jag var tio år hade jag bott på tio olika adresser.

 

Följden av de återkommande flyttarna blev att Anneli Jordahl ständigt var ny i klassen, något som gör en mottaglig för informella hierarkier. Modern och hennes föräldrar tillhörde vidare den bildningstörstande delen av arbetarklassen. De läste mycket och gick på kvällskurser. Det bidrog till att Anneli Jordahl tog skolan på stort allvar – ”den var mitt liv!”. Hennes lika studiemotiverade kamrater kom ofta från den övre medelklassen. När hon följde med dem hem framstod deras hus som lyxvillor, jämfört med hur hon själv bodde.

I varje ny kommun fanns om inte ett grönare gräs så i alla fall ett bibliotek. Dit sökte sig Anneli Jordahl, för att urskiljningslöst läsa allt från motorcykeltidningar till lyrik.

– Böckerna blev min trygghet. Jag har nog levt mer i fiktiva världar än i den verkliga. Läsandet går fortfarande före skrivandet för mig.

I gymnasiet inträdde vad hon kallar en trotsålder och studentbetygen räckte därför inte till Journalisthögskolan. Hon läste i stället informationskunskap, eftersom det var i samma lokaler. Sedan Poppius journalistskola. Därefter tog hon det stora klivet, till litteraturvetenskapen, i avsikt att bli kulturjournalist. Lärarna hade alltid sagt att hon kunde skriva och litteraturen var ju en passion sedan barndomen.

Men osäkerheten kvarstod. Anneli Jordahl tordes inte söka några vikariat på kulturredaktionerna, utan hankade sig fram som frilans. När hon väl blev erbjuden en plats på Dagens Nyheters teaterredaktion var hon själv närmare 40, nästan dubbelt så gammal som de andra vikarierna. Inte heller vågade hon lita på sina skönlitterära försök.

– I mina bittra stunder kan jag tänka på mina jämnåriga författarkollegor, som nu har hela författarskap, medan jag i jämförelse är en nybörjare. Jag debuterade när jag var 49, men om det varit annorlunda kanske jag bara hade varit 25.

Det roliga är att sitta i arkiven. Jag läser på för mycket.

Den debuten kom 2009, med romanen Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). I sitt nyfikna läsande hade hon snubblat över en essä om Ellen Keys tolv år långa utomäktenskapliga förhållande med kollegan Urban von Feilitzen. Ja, i den mån det nu kunde kallas ett förhållande – de två träffades två gånger och drack te på lokal. Resten av romansen skedde per brev. Brev som sedan brändes. Ändå sa Key på sin ålders höst att ”han var mitt allt”.

– Det blev en roman om vad som kunde ha stått i de där breven. Men att skriva den var hemskt – som litteraturkritiker visste jag hur en bra roman skulle se ut, vilket var något helt annat än att åstadkomma en bra roman själv.

 

Anneli Jordahl får räknas till de författare där skrivandet inte är ett kall eller ett behov i sig.

– Nej, att skriva är vidrigt. Det roliga är att sitta i arkiven. Jag läser på alldeles för mycket.

Denna noggrannhet präglade även den följande romanen, Augustenbad en sommar. Anneli Jordahl hade lämnat Stockholm för ett vackert hus i sörmländska Bie, ett stenkast från vad som återstod av kurorten Augustenbad. När hon väl bestämt sig för att den skulle bli spelplats för nästa berättelse, gick hon dagliga promenader morgon, middag och kväll genom den gamla parken för att metodiskt kunna anteckna hur ljuset föll vid olika tidpunkter på dygnet allt eftersom sommarmånaderna övergick i varandra. Även växtlighetens förändring från juni till augusti bokfördes noggrant och inte sedan Harry Martinsons glansdagar har väl ett svenskt skönlitterärt verk innehållit så många namngivna grässorter.

I Augustenbad en sommar är centralfiguren den unge poeten Andreas, en charmerande klassresenär som förvisats till kurorten av sin rika hustru, i avsikt att bota hans alkoholism. Två romaner i rad har med andra ord karaktären av kostymdrama vid förrförra sekelskiftet, men det var inte krinoliner och stärkkragar som lockade Anneli Jordahl dit, utan tiden då demokratin och det svenska folkhemmet tog form. Ellen Key var en förgrundsgestalt i det arbetet, nykterhetsrörelsen och kurorterna (där den nya sunda svensken skulle danas) några av grundstenarna.

 

anneli-jordahl-03-tidningen-vi-02-2017

 

Innan den där sommaren i Augustenbad är till ända har slarvern Andreas gjort en tonårig glansstrykerska med barn. Även i den följande romanen, Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona har en oönskad graviditet central betydelse. Romanen inleds med tonåriga Monas flytt till Östersund, där hon ska arbeta som hembiträde. För Mona är Östersund att jämställa med en internationell neonglittrande metropol. Hon inleder ett kärleksförhållande med en jazzgitarrist, med allt vad det innebär för en ogift tonåring i 50-talets Sverige där aborträtten ligger decennier fram i tiden.

Den uppmärksamma läsaren noterar säkert likheterna mellan romanens Mona och Anneli Jordahls egen mor. Liksom i debutromanen valde hon en dokumentär ram, för att sedan låta fiktionen få fritt spelrum innanför den. Impulsen att spegla föräldrarnas öde, som även det inskriver sig i folkhemmets utveckling, fick Anneli Jordahl när hon och Klass – är du fin nog? ingick i ett av Riksteaterns föreläsningsprogram. På flera orter kom åhörare fram efteråt och sa ”jag kände din pappa”.

– Jag tyckte det var så obehagligt, eftersom mina föräldrar skildes när jag var två och sedan träffades de aldrig mer. Ofta hörde jag mig själv svara: ”Trevligt för dig, det gjorde inte jag.”

Men så gick åren och inför ett framträdande i födelsestaden Östersund fick hon två telefonsamtal till hotellrummet.

– Den första sa ”Hej, jag heter Monica, jag är din syster, jag är här med Annica, din andra syster, för att lyssna på dig”. Den andra ”Hej, din mamma jobbade som hembiträde hos oss, vi kommer i kväll”.

De tre systrarna sågs över en kaffe och kom att hålla kontakten. När Anneli senare besökte Umeå, blev hon introducerad till en Elof, som även han hade känt hennes pappa. Han erbjöd en rundtur i norra Jämtland, där hennes far hade vuxit upp.

– Det var något som grodde i mig. Jag fick ett stipendium till Jormliens fjällgård och började att skriva. I stipendiet ingick en berättarkväll, annon-serad som ”Sune Jordahls dotter berättar”. Tio personer kom, bland dem min faster Karin. Hon hade ett fenomenalt minne och berättade en massa.

 

Tidsresan genom författarskapet fullbordas i den senaste romanen om änkan Jeanette, som är förlagd till samtiden. Här finns ensamheten i den nedmonterade glesbygden, de frekventa arbetsplatsolyckorna som sällan blir mer än en notisrad i tidningarna och hemlösa, hungriga flyktingpojkar. Det är en roman som innehåller mycket sorg, frustration och ilska, men samtidigt ett slags obändig värme och värdighet. En roman som Anneli Jordahl fann mycket svår att skriva. Och det är tydligt att hon inte vill göra det lätt för sig. Varje bok har ett eget uttryck – den första är sinnlig men samtidigt Ellen Keyskt saklig, den andra filmisk med en närmast lyrisk språkdräkt, den tredje rör sig djärvt mellan flera medvetanden och tidsplan medan den senaste är rak och kärv som sin huvudperson. Det är som att författaren omskapar sig själv för varje roman, som att hon bara är en lyhörd bärare av berättelserna.

Några element är dock återkommande. Romanerna är alla uppdelade i tre delar och Jordahls bostadsort tenderar att leta sig in i romanen hon skriver. Lokalhistoria fascinerar henne. Och det är kanske något i det där, att dröja vid den förbisedda platsen som varit hem åt så många generationer människor som aldrig inskrevs i historieböckerna. Och att det i sin tur påminner om drivkraften att skriva fram just de enskilda människorna, som Ellen Keys hushållerska, en ensamstående tonårsmamma i 50-talets Östersund, eller en förtidspensionerad änka som inte kan sluta att tänka på arbetardöden.

 

Text: Peter Fröberg-Idling
Foto: Johan Bergmark

 

Publicerat i Tidningen Vi nr 2/2017

 

70-ÅRIGT PRIS
Tidningen Vi:s Litteraturpris har delats ut sedan 1947. Det ges till en författare som utkommit under året och har skrivit minst två och max fem skönlitterära verk.
Bland pristagarna finns namn som Lars Ahlin, Sara Lidman, Stig Claesson och Kerstin Ekman. De senaste fem åren har Ulf Lindström, Lina Wolff, Susanna Alakoski, Elin Boardy och Staffan Malmberg belönats.
Prissumman är 50 000 kronor.
Årets jury har bestått av Peter Fröberg Idling (ordförande), Ebba Witt-Brattström, Lina Kalmteg, Torbjörn Elensky, Annina Rabe och Sofia Wadensjö Karén.
Juryns motivering: ”Som hundarna i Lafayette Park är en uppslukande roman om änkan Jeanette, som tar steget ut i världen för att jämka sin privatforskning på arbetardöd med Angela Davis kamp för
de svarta. Därtill är det en oförutsägbar skildring av existentiell värdighet i det krackelerande folkhemmet.”
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar