Politiskt

Viskningar från höger och vänster

av Cecilia Garme

Partiet som har regerat under 65 av de senaste 82 åren har ny chans till valseger. Men Socialdemokraterna kan bli slavar på sin egen triumfvagn.

Att ta ut valresultat i förskott är ofta dumt. Småpartier brukar spurta bra, och i år finns en hel flock som kan springa omkull analytikerna.

Men antag ändå att Socialdemokraterna vinner. Hur kommer de att bete sig som återkomlingar till makten?

Det finns ett slags facit: valsegrarna 1982 och 1994, då Socialdemokraterna bildade regering efter sex respektive tre års bortavaro. Valförlusten 1976 – efter 44 år vid makten – hade varit så chockartad att den dåvarande journalisten Marita Ulvskog sa ”Det kändes som en statskupp”.

Klas Eklund, i dag chefsekonom på SEB, var med i S-laget som återtog makten 1982. Han arbetade på Finansdepartementet och säger:

– 1982 var väldigt annorlunda jämfört med i dag. Då hade Socialdemokraterna varit borta från makten bara sex år sedan 1932 och kunde se oppositionstiden som ett undantag. Ekonomin var i kris och Olof Palme/Kjell-Olof Feldt var ett starkt utmanarpar. Feldt och vi yngre ekonomer på Finansdepartementet höll på att modernisera ekonomin.

I valet 1982 fick Socialdemokraterna 45,6 procent av rösterna och kunde rimligen välja sin regerings ideologiska profil. Reflexerna sa Exportindustrin! Och så kom en 16-procentig devalvering och flera marknadsliberala reformer, kallat ”den tredje vägens politik”.

Klas Eklund:

– Palme insåg att man inte längre kunde köra gammal vänsterpolitik. Det var alltså en självsäker, moderniserad rörelse som kom tillbaka.

Letar man bland de reformer som Socialdemokraterna hade i pipelinen när de förlorade valet 1976, hittar man tydliga vänsterförslag såsom statlig kontroll av företagsförvärv och statliga representanter i industriföretagens styrelser. Inget av detta dammades av 1982.

Så det är svårt att tro något annat än att Socialdemokraterna i 80-talsskepnad ville gå en bit till höger om sitt 70-talsjag. Löntagarfonderna framstår som undantaget som bekräftar högerregeln. (Och partiledningen hade helst velat slippa dem.)

Valförlusten 1991 var mer väntad än den 1976. Men S-tiden i opposition medan Carl Bildt (M) styrde landet blev bara tre år.

När jag ber statsvetarprofessorn Tommy Möller jämföra dagens situation med Socialdemokraternas återkomst till makten 1994, säger han:

– Socialdemokraterna har egentligen aldrig varit förändringsorienterade i opposition utan snarare anpassningsinriktade. Nu efter åtta år har det politiska landskapet förändrats och då förhåller man sig till det. S ska inte riva upp jobbskatteavdraget, till exempel. Och 1994 återinfördes inte löntagarfonderna.

1994 års medvind för S måste ha varit unik. Även borgerliga ledarsidor mosade Bildt-regeringen, och när Socialdemokraterna skulle presentera sitt valmanifest i augusti direktsände CNN. Trängseln på pressträffen gick att jämföra med hemkomsten för fotbollslandslaget som just hade tagit VM-brons. Valresultatet blev smått ofattbara 45,3 procent.

Blev det någon vänstersväng nu då?

Knappast. Huvuduppgiften var att sanera statsfinanserna efter krisen i början av 1990-talet. Socialdemokraterna valde, efter ett kort partnerskap med Vänsterpartiet, att samarbeta med Centerpartiet.

Borgerligheten må framstå som ett förhatligt regeringsalternativ för Socialdemokraterna, men som regeringskorrektiv för att justera partiets kurs åt höger tycks de duga alldeles utmärkt.

Om sanningen ska fram var Socialdemokraterna inte helt borta från makten under någon av de två första borgerliga regeringsperioderna. Vid stora skattereformer (1981) och krispaket (1992) behövdes blocköverskridande uppgörelser. Egentligen var det först med majoritetsregeringen Reinfeldt 2006 som Socialdemokraterna hamnade på läktaren på riktigt. Och då gick det utför.

– Den kris som partiet hamnade i efter 2010 var traumatisk och utgör en viktig pusselbit när man ska förstå skillnaderna jämfört med nu. Den rev upp interna motsättningar som reducerat partiets handlingsutrymme, säger Tommy Möller.

Partiet gick ner för räkning på terapisoffan. Självförtroendet var i botten och vid riksdagsgruppens övningar fick ledamöterna skriva på gula post-it-lappar vad de tyckte att partiet egentligen var till för. Höger-Mona (Sahlin) och Vänster-Håkan (Juholt) kom och gick.

SEDAN ANLÄNDE EN vänlig IF Metall-bas (Stefan Löfven) och ett ekonomproffs med gift i debattklorna (Magdalena Andersson) och bildade en ny powerduo enligt mönstret good cop/bad cop, där tuffingen för en gångs skull är kvinna (en välkommen rollfördelning). Med deras respektive bakgrunder i industrin och Handelshögskolan har manegen för ännu en klassisk, borgerligt anpassad S-comeback aldrig varit så väl krattad. På papperet. För den röd-grön-rosa skrällen i EU-valet slog fast att det är till vänster det händer. Och allianspartierna är kallsinniga till Löfven/Andersson.

Det paradoxala kan därför inträffa att sossarnas mest ”borgerliga” ledarduo någonsin kommer att driva den mest vänsterorienterade regeringspolitiken på länge i den första S-ledda koalitionsregeringen sedan 1950-talet.

De som var vänster innan det blev hipster, är försiktigt förhoppningsfulla. Kanske, kanske är det dags för en ny fördelningspolitik. Höjt tak i a-kassan är utlovat och ska verkställas redan vid årsskiftet enligt Ylva Johansson, sannolik arbetsmarknadsminister vid en S-seger.

Fackförbundet Kommunal har länge slagits för bättre löner för drygt en halv miljon medlemmar och heltid som norm på arbetsmarknaden. Löner sätts förvisso inte av regeringen, men Kommunal menar att regeringen kan ge en ny instruktion till Medlingsinstitutet.

Kan det bli så? Kommunals ordförande Annelie Nordström får frågan om Socialdemokraterna har förändrats efter åtta år med borgerlig regering. Hon säger:

– Både ja och nej. Värdegrunden är densamma som förr men det politiska landskapet har förändrats. Det som har försämrats under alliansåren kan inte i ett slag återställas, det kommer att behövas prioriteringar. De insikterna påverkar de socialdemokratiska ledarnas hållning. Partiet som helhet uppträder mer räddhågat än vad vi som är äldre är vana vid.

Socialdemokratin räddhågad? Eller slavarnas slav på sin egen triumfvagn? Där viskningarna kommer från både vänster och höger:

– Kom ihåg att du är dödlig!

 

JAG MÖTTE LÖFVEN

Han väntade på mig vid T-centralen i Stockholm, sedan tog vi ett halvtomt pendeltåg mot Södertälje för att prata avtalsrörelse. Det var första gången jag träffade Stefan Löfven, långt innan han blev statsministerkandidat.

Medan tåget slamrade genom Stuvsta och Huddinge förklarade han varför industrin måste vara löneledande, trots att handeln och vården tryckte på för att få bukt med usla kvinnolöner.

– De tror att det är en maktfråga. Men det handlar om ekonomisk rationalitet, sa Stefan Löfven.

– Vi i industrin ska konkurrera på världsmarknaden, det är därför vi måste sätta normen. Blir våra löner för höga så spricker det för alla!

Han förklarade och argumenterade. Lugn, vänlig och tålmodig. Inte tillstymmelse till pampfasoner. Genuint sympatisk.

Några månader efter intervjun, hösten 2008, gick botten ur världsekonomin och Stefan Löfven ingick avtal om lönesänkningar för att rädda jobben.

Med sin uppväxt i Ådalen och ett yrkesliv som svetsare – innan de fackliga uppdragen tog över – förkroppsligar Stefan Löfven arbetarrörelsens identitet och kollektiva minne.

Uppdraget som partiledare kämpade han emot i det längsta. Men han var partiets sista chans. Hur det går, får vi veta inom kort.

 

Texter: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar