Musikkrönika/Backstage

Visst älskade vi henne för den hon var

av Johan Norberg

Som extranummer – och så var det alla kvällar – ställde sig Josefin Nilsson längst fram på scenen, inringad av en ensam strålkastare, och sjöng Älska mig för den jag är.

Jag grät varje gång.

Den här låten avslutade alltid konserterna med gotländska gruppen Ainbusk, åtminstone de åren jag var med och spelade gitarr med dem. Det kunde vara julturné eller en teaterföreställning, Älska mig var den oundvikliga finalen.

 

Innan dess framfördes underbara små sketcher och en rad fantastiska sångnummer tillsammans med Bittis, Annelie och Marie, men jag är inte mer än människa och tappade efter en tid på turné lite av den entusiasm som fanns vid premiären. Vissa saker började gå på rutin helt enkelt, men så kom extranumret. Josefin sjöng som om det vore på liv och död och då brast det för mig. Efter sextio föreställningar satt jag fortfarande och snörvlade bakom gitarren. Det går inte ens att skriva om det nu utan att tårarna kommer.

’Det här är inte bra för henne’, minns jag att jag tänkte.

”Det här är inte bra för henne”, minns jag att jag tänkte. Hon kommer att gå sönder om hon ska ta i på det viset. Explodera och försvinna rakt upp i himlen medan vi spelar de sista ackorden.

Men det fanns inget annat för henne att göra eftersom scenen var den enda plats som erbjöd den nerv och närvaro hon ville ha ut av livet hela tiden. Då måste man sjunga på liv och död.

 

Josefin var hopplös och helt underbar. När hon skulle stå i bakgrunden och sjunga två toner på refrängen i Bittis solonummer utvecklades det efter 25 föreställningar till att hon sjöng stämsång överallt, slängde in bluesimprovisationer i varje mellanrum och rörde sig med sådan inlevelse att det blev mer som en exotisk fridansuppvisning än den enkla andrastämma vi hade kommit överens om.

Inte av uppmärksamhetstörst, det var bara så mycket som måste ut, och när någon till slut sa ifrån blev hon förtvivlad. Stjäla fokus från någon annan var det sista hon ville.

På turnéerna måste tjejerna turas om att få upp henne ur sängen, ner till frukost och till tåget eller bussen. I gengäld berömde hon, peppade sina Ainbuskar och stannade lojalt som en i kvartetten trots en karriär som skådespelare och soloartist.

Till slut hann alla undanstuvade sorger ikapp henne och sjukdomar fick fäste i den försvagade kroppen. Efter några hårda år började det vända och hon hittade sången igen, men det var för sent och en dag i februari 2016 gick hon sönder – precis som jag hade befarat – och försvann rakt upp i himlen.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, oktober 2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar