Spaning

Vilket hundliv i Iran!

av Liv Akne Andersson

Medan perserkatten håller hov hamnar hunden i finkan. I Iran riskerar hundägare piskrapp och böter om ett nytt lagförslag går igenom. Samtidigt syns en växande trend hos medelklassen…

Pickupen luktar sötaktigt, dävet, dött, vilket inte är så konstigt eftersom hela lastutrymmet är fullt av kycklingslamsor och rester från ett slakteri nere i stan. Bilens ägare Bela, en man med intensiv blick bakom de runda glasögonbågarna, har just hämtat upp oss vid en motorvägsavfart norr om Teheran. Strax är vi på en grusväg i ett ingenmansland, mellan stadens smog och bergens klara luft dit stadsborna flyr på helgerna.

Plötsligt bromsar Bela in vid vägkanten. Intill hjulet ligger en påkörd kanin i dödsryckningar. Snabbt är Bela ute ur bilen, hans händer tar runt kaninens hals och så knak – det är över. Han lägger in den slappa kroppen under en buske och torkar hastigt av händerna på en trasa från handskfacket.

– Jag klarar inte av att se djur lida, förklarar han när han satt sig tillrätta bakom ratten igen.

En övergiven asfaltfabrik, en bilkyrkogård och sedan, efter slingriga stenvägar, är vi framme vid hans livsverk. I en gammal trädgård inklämd i en skyddad dalgång bor ett trettiotal hittehundar som han har räddat från bergstrakterna här omkring. Slaktavfallet ska bli deras middag.

På dagarna driver Bela ett av Teherans vandrarhem. Han drömmer om bra recensioner i Lonely Planet och om att flytta till Kanada. Hans enda huvudbry är djuren om han flyttar. Hur ska det gå för dem? Bela tar fram mobilen och visar bilder på skjutna hundar som han har hittat i bergen. ”Polisen”, muttrar han till svar när vi frågar vem som dödat dem.

Under förra hösten rapporterade flera svenska och internationella medier om ett nytt lagförslag i Iran: förbud mot att sälja och köpa hundar eller att ha dem som husdjur. Den som trotsar lagen riskerar 74 piskrapp, fängelse i sex månader eller böter på upp till 30 000 kronor. Den som visar sig ute med en apa eller en hund missaktar nämligen den islamska kulturen vilket i sin tur skapar oro i samhället, enligt förslaget. Nyhetsbyråer spred uppgifterna och alla, från den svenska bloggen Dog News till BBC, nappade.

Men faktum är att det redan är förbjudet och straffbart att ha hund i Iran – enligt islam är hunden, till skillnad från katten, ett orent djur. De 32 parlamentsledamöterna föreslog visserligen en straffskärpning, men det är lika troligt att de bara ville skrämmas.

– De senaste månaderna har rapporter om skjutna och avlivade djur nått hit från Irans alla större städer. Då och då tar regimen hårdare tag för att avskräcka folk, säger Farid som är föreståndare för en annan frivillig insats: organisationen Vafa i Hasthgerd, några timmar väster om huvudstaden.

Våt päls och andedräkt från hundratals glänsande tungor sprider en frän lukt över gården där vi står och pratar. Hoprullad, med svansen mellan benen, slickar en döv gammal gathund sin onda trampdyna. En ruggig byracka sträcker upp det enda frambenet i vacker tass som för att hälsa, och en valp biter tag i fotografens kamerarem. Just nu bor det 500 gathundar hos Vafa. Maxkapaciteten är egentligen 300. De vildare exemplaren får hålla till utanför rastgårdarna och springa fritt på stenstäppen.

Elen kommer från en gammal generator och vattnet från en cistern på taket. Trots att vi bara rest ett par timmar från Teherans myller är vi långt från civilisationen.

– Vi kan inte åka härifrån för då skulle hundarna dö, säger Farid.

Det här hemmet är det enda i sitt slag som är auktoriserat av den iranska staten, vilket innebär att de har rätt att hålla hundar och har därför färre problem med myndigheterna än andra, mindre djurrättsorganisationer. Ändå är det inte ett oproblematiskt karriärval för föreståndaren Farid. Han kom hit för fyra år sedan som nyutbildad arkitekt och hans familj tror fortfarande att det är det han jobbar med.

– Min familj är väldigt religiös, de tycker inte om hundar. För vissa människor är hundar dåliga djur men det är mitt kall att göra det här stället så bra som det kan bli, säger han.

Centret går runt på donationer från privatpersoner och varje fredag kommer 30 volontärer hit för att hjälpa till. Hittills har 70 djur skickats med flygfrakt till exiliranier i USA, och ytterligare ett par till Frankrike. Även inhemsk adoption förekommer. De som blir kvar får stanna här i rastgårdarna tills någon förbarmar sig.

 

I norra Teheran, där motorvägarna skär tårtbitar i stadsbilden, står vi utanför ett modernt lägenhetskomplex. Genom en sprakande porttelefon hälsar vi på Zahra, som har bjudit hem oss för att träffa hennes älsklingar.

Hon öppnar iförd mjukisbyxor och utslaget hår. Genast pilar sjuåriga Louie och Fandogh fram för att hälsa – Fandogh med ett dovt morr, Louie mer nyfiket. Zahra är en av dem som förbarmat sig över landets hittehundar.

– He’s my man, säger hon och gosar in ansiktet mot Fandoghs nötkrämsfärgade nos.

– Vem är jag då? frågar hennes man Sohrab med ett skratt från köket.

Sohrab gör obligatorisk militärtjänst hela dagarna och besöker sin fru på kvällarna. I hennes hem har han fått acceptera att han är nummer tre. Hundarna har en självklar plats i Zahras säng.

– Jag hittade hundarna i en låda på en fest. Ingen brydde sig om dem där de låg i kylan uppe på ett tak. Så jag tog hem dem.

Syskonbarnen har också tagit efter henne och skaffat hund. Allt fler i medelklassen börjar nu se hunden som en naturlig familjemedlem, precis som i väst. Men när man går på gatorna i Teheran kan man få för sig att det inte finns några hundar alls i staden. Först framåt natten vågar sig hussar och mattar ut på bakgator och i parker.

Zahra kallar på sina älsklingar, sätter på dem bruna fleecejackor. Själv sveper hon en röd sjal runt huvudet. Klockan är 23:30 när hon går ut genom porten och bort till den väl dolda parkremsan längs med motorvägen. Morgon och kväll rastar hon Fandogh och Louie här i skydd av mörkret. Hon är inte direkt rädd, säger hon, men känner sig tryggare när hon har sällskap av sin man eller en vän. Vi går ett varv runt kvarteret utan att möta en endaste människa.

En konsekvens av allt innesittande är att många hundar inte får den sociala stimulans de behöver. De träffar sällan andra djur eller människor än dem i sin direkta närhet och de hundar vi möter är aggressiva och svåra att ha att göra med. Alla utom Daisy, som frodas hos sin matte Latifeh i en flott lägenhet i centrum. Trots att veterinären varnat för Daisys övervikt smyger man till henne de finaste köttbitarna under matbordet.

– Det var en period för ett par månader sedan då polisen tog massvis av hundar. Vi kunde inte ens gå till parken. De sätter djuren i fängelse utan mat eller vatten för att svälta ihjäl dem. Sedan kräver de stora lösensummor för att ge tillbaka hundarna, säger Latifeh och klappar Daisy som sitter uppflugen på bardisken i vardagsrummet.

Hundarnas situation blev som mycket annat värre under den förre presidenten Mahmoud Ahmadinejads styre. Latifeh har bott många år i USA och försöker förklara logiken, eller snarare bristen på den, i Iran.

– Det här är ett land som inte är vad det verkar vara från utsidan. Du kan inte följa alla underliga regler som finns här, ändå måste du låtsas att du gör det. Jag har en parabol, en bar full med spritflaskor i mitt hem och en hund, trots att det är förbjudet. Men om jag blir tillfrågad av en myndighetsperson ljuger jag alltid om det, även om jag vet att de inte tror mig. Vi fostras att ljuga, jag tycker inte om det, men det handlar om överlevnad.

 

Att mänskliga rättigheter ständigt kränks i Iran är ingen nyhet, men grymhet mot djur kan vara nog så upprörande för vissa. På nätet sprids bilder från rena avrättningar av gathundar, och från grymma djurförsök inifrån landets laboratorier. Även om bildernas trovärdighet inte går att lita på till 100 procent är det nog för att tända en gnista av motstånd. I december blev till exempel en djurrättsaktivist i Teheran bortförd från sitt hem efter att ha organiserat en protest på Facebook mot det nya lagförslaget. Enligt uppgifter från mannens familj till Radio Free Europe fördes han till det ökända Evinfängelset, där många regimkritiker hålls fångna.

Den lokala polisen ser oftast mellan fingrarna på Belas verksamhet uppe i bergen. Men ibland får han tillsägelser för att han drar hit för mycket människor.

– Längre upp på kullen är det ett tillhåll dit unga par åker för att få vara i fred. Polisen trodde att jag hade något med det att göra när de såg tjejer utan slöja, och jag fick en tillsägelse, säger han.

När Bela sköter sitt vandrarhem är det Jomeh som tar hand om hundarna. Hans namn betyder fredag på persiska, han har invandrat illegalt från grannlandet Afghanistan. I det betongskjul som Bela byggt bjuder han på te kokat över gaslåga. Sockerbitar sticks in i hålrummen där tänder en gång suttit när Jomeh sörplar den heta drycken. Flugor surrar i taket.

Lutad mot väggen försöker Bela övertyga oss om att adoptera en hund. Han vädjar till oss om att ta oss an hans trotjänare när han lämnar landet om ett par månader. Kanske vill våra familjer också ha en hund? Att mata djuren ur egen ficka är inte hållbart längre, konstaterar han – snart är han ruinerad. Men han tar gärna emot donationer låter han veta, och till vandrarhemmet kommer som tur är många hundälskare. Ibland tar han med unga västerlänningar upp hit, men de gör honom alltid besviken.

– De säger att de ska skicka pengar när de kommer hem men det gör de aldrig. Det blir likadant med er. Folk bara lovar.

– Mina vänner säger att jag är onormal som gör det här, att det är omöjligt i längden. Men jag gör det för mitt hjärtas skull, inte för någon annan. Men jag är trött, så trött på att jobba så här mycket.

På vägen tillbaka till Teheran stannar Bela flera gånger för att kasta ut mat till bergshundar som kommit att förlita sig på hans matleveranser. Trasan från kaninincidenten är snart helt nedfläckad med kycklingrester.

 

Fotnot: Av hänsyn till intervjupersonerna är namnen fingerade.

 

Text: Liv Akne Andersson
Foto: Anna Wahlgren
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar